Det var bättre förr!

Med tanke på det kaos som följt i stormens spår de senaste dagarna med kraftiga störningar i järnvägsnätet och övrig kollektivtrafik undrar man inte om det var bättre förr. Det vill säga innan järnvägarnas tillkomst.

Då de enda transportmedlen var apostlahästarna, (Benen) eller hästar. Visserligen var restiden längre, men man behövde inte oroa sig för att en ”liten” storm skulle sätt käppar i hjulen. Nu var ju befolkningen inte heller så stor i Sverige på den tiden och behovet av att ta sig mellan olika orter inte heller så stort.

Men tänk er själva en resa på den tiden. Antingen man gick, red på sin häst eller nyttjade en hästskjuts så fick man i relativt lugn tempo en naturupplevelse på köpet. Det står i stor kontrast till hur dagens resenärer upplever det med försenade eller inställda tåg. Stressade av bristen på information hastar de runt på stationerna förbannande de ansvariga och kanske skaffar sig magsår på köpet.

Nej förr så var som sagt tempot makligare. Visserligen tog det ett tag att ta sig från låt säga Stockholm till Ystad, men inte hade man heller behovet av att stressa så som dagens resenärer gör.

Ur boken: "Hästskjuts- och Diligenstrafik"

"Med Krögare- och gästgifvareordningen av 1 oktober 1649 försvann allmogens kollektiva skjutsansvar - all skjutsning på landet koncentrerades nu till gästgivargårdarna.

Friskjutsen utgjordes framgent av 'kronoskjuts' - krigsmaterial och trupper - 'kungsskjuts' - kungahuset och hovet - samt av 'fångskjuts' - häktade som transporterades till domstol eller fängelse.

All fri gästning förbjöds nu kategoriskt, och den som vägrade göra rätt för sig kunde få hela sitt bagage konfiskerat av gästgivaren!"

Ur boken "Vårt 1800-tal”, av Hans Dahlberg

"Huvudvägarna mellan de största orterna hade 1831 blivit så hyggliga att ett par diligensföretag kunde öppna passagerartrafik. Av åtta passagerare satt två i karossen, fyra utanpå under skyddande sufletter och två på kuskbocken.

Postverket startade också diligenstrafik med passagerarbefordran men fick svårt att konkurrera med de bekvämare privata åkdonen och lade efter några år ned verksamheten. .. tjugo år senare återupptog postverket egen diligenstrafik. Diligenserna med fasta tidtabeller mellan städerna kompletterades i de större orterna med omnibussar på fasta linjer."

Ur boken:”Vårt 1800-tal"

"Sträckan Stockholm-Ystad avverkades på sex dygn med korta nattuppehåll. Den genomsnittliga hastigheten var sju och en halv kilometer i timmen. Hästarna som skaffades genom inhyrning fick enligt bestämmelse inte gå mer än tre mil åt gången.

Med följde en pojke som öppnade de talrika grindarna för sträckorna genom beteshagar och förde tillbaka hästarna. Diligenslinjerna påverkade inte böndernas skjutsningsplikt. Passagerarna på de enklare sittplatserna fick i motlut gå av och skjuta på."

En lång resa krävde många hästbyten. På sträckan mellan Stockholm och Göteborg fanns det på 1800-talet 32 skjutshåll där man kunde byta hästar. Medelhastigheten blev då kanske inte mer än 7 km/h.

Bekymret var bytet av häst vid gästgiverierna och hur snabbt detta gick. Ibland kunde man få vänta länge innan en bonde kom med sin häst.

Jo det får ju erkännas att vissa förseningar även kunde uppstå på den här tiden. Och att passagerarna ibland fick hjälpa till var ju bara naturligt vid den här tiden.

Och vid varje gästgiveri och skjutstation skulle från 1762 finnas speciella dagböcker. Där skulle alla resande antecknas, varifrån de kom och vart de skulle resa.

Fram till 1860 rådde inrikes passtvång i Sverige, för förflyttning mellan olika städer. Resa i diligensen eller hyrande av hästar krävde att man hade ett av landshövdingen utskrivet respass.

Ja nog låter det ändå som om det var bättre att resa förr, trots kravet på inrikes pass och ibland kanske väntan på hästar. Man fick helt enkelt låta tiden ha sin gång. Och man kom ju fram till destinationen så småningom ändå. Och man gnällde nog inte över att hästskjutsen var ett par timmar försenad. För så var ju livet på den tiden. I dag blir det ramaskri om tåget skulle vara en kvart försenad. På den tiden tittade ju inte alla på klockan i tid och otid och hoppade jämfota i frustration. Att äga och ha en klocka för allmogen var ju inte så vanligt då.

Ja kanske var det bättre förr. Det vill säga om inte vintern blev allt för snörik. Då kunde det bli problem. Men i regel fanns det alltid ett värdhus inte allt för långt borta där man kunde få sig en bit att äta och en värmande sup. En sak är dock säker. Och det är att folk inte stressade livet ur sig som de gör i dag.

Bättre då att ha ett makligt tempo och låta milstenarna passera en efter en.