Från miljömuppar till ett etablerat parti.

Inte utan att man måste ge Miljöpartiet kredit för deras framgångar och genast ställa sig frågan varför det blivit så.

En orsak till Miljöpartiets framgångar var utan tvekan de andra partiernas oförmåga att föra fram miljöfrågorna. I takt med den ökande miljömedvetenheten hos framför allt ungdomar så fanns där en nisch just för ett parti som klart profilerade sig i miljöfrågor. Centern som tidigare var det parti som stod för miljöfrågor i Sverige blev plötsligt akterseglade i miljöfrågorna. Då förmodligen för att det fanns ett parti där alla kunde medverka oavsett tidigare partitillhörighet. Ett helt öppet parti som inte band sig vid att ha en fast partiledare utan istället två språkrör som påtog sig rollen att leda partiet. Något som förmodligen tilltalade många då de tyckte att onödigt mycket fokus hamnade på just en specifik partiledare.

Idag försöker alla de övriga partierna profilera sig i miljöfrågor. Då mer eller mindre framgångsrikt. Att Centerns miljöpolitik har så totalt havererat är inte så konstigt med tanke på att de inte ens är sams inom partiet hur miljöfrågorna skall drivas. Och Maud Olofssons utspel i kärnkraftsfrågan kan ju få en att undra om inte detta parti helt övergivit miljöfrågorna. Då beroende på de nyinköp av kärnkraftverk och fossilt drivna kraftverk runt om i Europa som skett med Centerpartiets medverkan i Alliansregeringen.

När det kommer till tillväxten hos Miljöpartiet så verkar här finnas en uppsjö av unga ambitiösa och duktiga människor som är villiga att axla manteln efter Wetterstrand och Eriksson. Närmast att ta över hos partiets språkrör nästa år är Gustav Fridolin. Intressant dock att se vem som blir det andra språkröret i partiet.

Och i sammanhanget kan också nämnas att det blir intressant att se vem som tar över efter Lars Ohly i Vänsterpartiet när det är så dags. För i Ung Vänster finns också en kader av duktiga människor som står på tur. Min röst hamnar definitivt på Ung Vänsters förbundsordförande Ida Gabrielsson.

Men jag ställer mig också samma fråga som Aftonbladets Peter Kadhammar gör:

”Vad har Centerpartiet efter Maud Olofsson? Och KD efter Hägglund?”

Kan knappast se att varken Fredrick Federley eller Magnus Andersson kan axla den traditionstyngda posten som partiledare för Centern. Vem kan ha förtroende för en som tror han är Sveriges svar på James Bond och springer omkring med grön clownnäsa? Och Federley som vill legalisera prostitutionen kan väl ej heller ses på posten i toppen.

”Hos KD finns Göran Hägglund och därefter kommer intet,var det någon som sade. Stämmer ganska väl med mina egna antaganden. Vem är Charlie Weimers?